Att gå i terapi

Jag har alltid varit den som hållit inne med alla känslor och som verkligen undviker att tala om dem. Att prata om saker jag tycker är jobbigt och inte. Men sen när jag insåg att jag mådde väldigt dåligt och faktiskt behövde terapi så blev det mycket bättre. Jag kan dock inte ljuga utan måste erkänna att det tog ganska många samtal tillsammans med Walter Ambjörn innan jag kände mig tillräckligt avslappnad för att börja öppna upp mig.

Tydligen är det inte så konstigt utan flera av de som går till Idialog för deras terapi är just de som tycker att det är svårt att tala om sina problem och att erkänna dem för andra. Sådana som är som jag och som gärna döljer smärtan inom sig så bra att det nästan döljs för en själv också. Men man mår verkligen inte bra av det. Man måste öppna sig och våga släppa andra nära. Våga tro på att det faktiskt finns andra människor här i världen som bryr sig om en på riktigt och sin inte bara lossas.

Vet inte varifrån de känslorna kommer. Det är det vi har försökt att få fram genom terapin på Idialog men det sitter väldigt djupt inne. Kanske är det bara en del i min personlighet och inte beroende på någonting traumatiskt som inträffat. Vet faktiskt inte. Det är inte mitt jobb att veta det heller. Och att gå i terapi är så enkelt egentligen, jag menar allt man behöver göra är att sitta och prata. Ett hyfsat vanligt avslappnat samtal bara det att det bara handlar om en själv och ens känslor.